Innehåll:
När man väl har hittat just den där växten som verkligen knyter ihop trädgården och som man inte skulle kunna tänka sig livet utan kan det vara en bra idé föröka den så att man har flera uppsättningar att ta av. Att föröka en växt kan vara enkelt men också skrämmande svårt och det är just därför många människor har som hobby att föröka och framställa nya växter ifrån de som de har i trädgården. Botanister har gjort det professionellt i åratal, så varför skulle inte du kunna göra det?
De allra flesta lök- och knölväxter bildar sidolökar under växtperioden och detta gör dem särskilt enkla att föröka. Allt man egentligen behöver göra är att gräva upp sidolökarna och plantera om dem på en annan plats och vips har man förökat växten i fråga. Tyvärr är många lök- och knölväxter särskilt känsliga mot kyla och måste tas in för vinterförvaring på höstkanten så omplanteringen kan få vänta fram till våren. Nya små lökar kan man med fördel förodla i en kruka under den sena hösten så att den är stark och frisk då den planteras in i trädgården. Utöver det sköts sidolöken om på precis samma sätt som moderlöken.
Att föröka en växt genom att använda sig av en stickling kan vara lite komplicerat. Principen är enkel då det man gör är att kapa bort en bit från växten (jag använder en rakkniv till detta.) och försöker få den att växa individuellt. Man kan använda både stam och grenverk till en stickling och vilken del man använder beror väldigt mycket på vilken växt det är, så det gäller att läsa på noga innan man försöker sig på att föröka en växt genom att använda en stickling. Vad som gör det hela komplicerat är att sticklingen, som antingen planteras i såjord eller ställs direkt i vatten, under en period är ”död” då den inte har någon som helst möjlighet att inhämta näring. Sticklingen måste bilda egna rötter och på så sätt komma till liv igen och att få sticklingen att göra detta kräver en kombination av både tur och skicklighet vid val av stickling, kapning samt plantering. Sticklingar som planteras i krukor skall tvärt emot alla normala regler planteras vid kanten där det finns mest vätska om den skall ha någon chans att klara sig. Man kan även kapa bort delar av rötter och plantera i en kruka, den metoden kallas rotskott men fungerar mer eller mindre på samma sätt som stickling. Dock bör man vara väldigt försiktig med att skära i en växts rötter då detta verkligen kan påverka dess välbefinnande. En stickling i kruka kan med fördel täckas över med en mjölkfärgad platspåse som extra skydd, men det är upp till var och en. Om man ställer sticklingen direkt i vatten, vilket är vanligt för vissa växter men inte fungerar med rotskott, är det viktigt att den delen som står i vattnet har det mörkt medan den andra delen får gott om ljus. Detta kan lösas genom att ett svart stycke tyg träs över behållaren och sticklingen helt enkelt sticks rakt igenom och ner i vattnet. På så sätt hålls vattnet mörkt men tillåts att andas ordentligt. Se dock till att tygstycket inte blöts ner då detta kan få sticklingen att ruttna. En stickling blir på grund av processen något härdigare än sin moderplanta och klarar därför att växa i ytterliggare en växtzon, något att tänka på för den som bor i norra Sverige.
Idén med avläggare liknar sticklingen och är även den enkel i sitt utförande, men kan vara lite svår att få bra rent praktiskt. Huvudtanken är att om en gren från växten böjs ner till marken och hålls kvar där tillräckligt länge kommer grenen att slå rot och börja växa som en individuell växt. Skillnaden är alltså att där sticklingen lämnas helt åt sitt öde kan avläggaren ta näring från moderplantan under tiden den rotar sig, på gott och ont. Avläggare kan mycket väl bara dö utan att slå rot eller ta åt sig sjukdomar som sedan smittar till hela plantan så det är en chansning varje gång. Man kan förenkla det hela genom att ”skada” avläggaren något precis där den är i kontakt med jorden och sedan hålla den på plats med en rund sten eller något liknande. Man kan också förbereda jorden där avläggaren kommer att ligga så att det är fördelaktigt för just den växtens rötter att växa där. Inget av detta ger dock några garantier. Om avläggaren slår rot kan man kapa grenen från modersplantan och täcka över såret med lite jord. Då den nya växten har läkt och verkar vara frisk och stark kan man flytta den dit man egentligen vill ha den.
Nästan alla blommande växter förökar sig genom fröbildning, det är det naturliga sättet att sprida sitt genetiska material i naturen. För att ett frö skall bildas måste dock blommor pollineras. Detta sker ofta naturligt genom att pollen sprids med vinden eller fastnar vid insekter och sedan förs vidare från blomma till blomma. Om man vill vara helt säker på att pollinering sker kan man själv flytta pollen från blomma till blomma med en topps eller liknande. För att få frön måste man sedan låta naturen gå sin gång, dock kan det vara en bra idé att skydda fröna så snart de blivit synliga för det finns gott om djur som äter upp dem annars. De flesta frön mår bäst av att förplanteras i en kruka inomhus först så att de verkligen får en chans att bli starka innan de planteras ut i trädgården. Många växter tar åtskilliga år på sig innan de blommar så man kan i princip ha plantan växande inomhus i ett par år innan man planterar ut den i trädgården. Att föröka växter genom att använda sig av frön är ett spännande och intressant sätt att gå tillväga men man bör inte ha alltför stora förväntningar. I och med pollineringen blandas genetiskt material från två olika växter. Rena arter som pollinerar varandra kommer att ge blommor som liknar föräldrarna, men då väldigt många växter som planteras i Sverige är hybrider kan resultatet bli lite hur som helst. Det kan bli väldigt spännande att se vad man lyckats skapa, men om man vill föröka få fram identiska kopior av en hybrid är det inte att rekommendera att använda frön som förökningsmetod.
Okulering handlar inte så mycket om att föröka en växt som att förädla den, men det går ändå inte att undvika att tala om okulering då man pratar om att föröka växter. Okulering är ett nästintill kirurgisk ingrepp som gör att man flyttar en bit bark med grentendenser från en växt till rothalsen på en annan växt. Med grentendenser menas att det är på väg att börja växa ur en gren från det berörda området. En liten ruta görs runt den lilla blivande grenen och allt skärs enkelt loss från växten. I den andra växten görs ett snitt i form av ett stort T i rothalsen, alltså den delen som går från marken upp till första grenen. Den bortskurna biten pillas sedan ner innanför de båda vikändarna i T:et och alltihop fixeras på plats med ett gummiband eller liknande. Det är absolut avgörande att man inte rör vid delarna direkt med fingrarna då detta kan förstöra hela ingreppet, använd en pincett eller ett par läkarhandskar när detta utförs. Huvudplantan tvingas till att ge näring och energi till den inopererade grenen och så småningom kommer såret att läka och grenen blir en naturlig del av själva plantan. Genom att göra detta kan man förädla en del växter men också skapa en del konstiga kombinationer, allt efter tycke och smak.
Att använda sig av meristem är inget som en vanlig hobbyodlare sysslar med. Meristem är en sorts celler i växter som drar igång växtprocessen, avgör vad som skall växa och hur det skall ske. I laboratorier kan dessa celler manipuleras, delas och växa till rötter som sedan kan planteras och ge växter. Stamcellsforskningen är väldigt nära besläktad med meristem och anledningen till att metoden finns är för att säkert framställa en del mycket sällsynta arter som annars skulle ta för mycket tid och arbete att föröka på annat sätt.