Rosor brukar delas in i tre huvudgrupper baserat på växtsätt: rabattrosor, buskrosor och klätterrosor. Detta har inte att göra med hur rosorna är besläktade med varandra rent genetiskt utan avgörs enbart av hur de växer. Det är en praktisk indelning som används flitigt av rosodlare. Gränserna mellan de olika grupperna är flytande och vissa rosor kan passa in i mer än en grupp. Dessutom har givetvis olika rosenkonnässörer olika uppfattningar om hur man på bästa sätt ska klassificera alla de olika arter, hybrider och sorter som existerar idag.
Rabattrosorna kännetecknas av att de sällan överstiger en meter i höjd vilket gör dem mindre än både buskrosor och klätterrosor. Många använder ordet rabattros för att beskriva förädlade rosor som företrädesvis odlas i rabatter och som får stora blommor. Ofta utvecklas blommorna på styva, rakt uppåtväxande stjälkar.
De flesta rabattrosor ska beskäras under våren, samtidigt som björken börjar grönska. Skär bort alla döda och skadade grenar och skär av de friska gröna grenarna tämligen lågt så att rabattrosen inte blir för hög och gles. Ofta låter man bara ett visst antal ”ögon” (bladknoppar) sitta kvar. Under sommaren är det bra att kontinuerligt ta bort överblommade rosor så att busken kan lägga sin energi på att utveckla nya blommor.
Rabattrosor hålls normalt i just rabatter, men de finns många sorter påminner om klätterrosor och kan spaljeras upp mot väggar och liknande. Om man vill att en rabattros ska påminna mer om en klätterros till växtsättet ska man inte beskära den lika hårt som normalt utan nöja sig med att putsa lite samt rensa bort döda och skadade grenar. Det finns också rabattrosor som fungerar bra som marktäckare.
I huvudgruppen rabattrosor hittar vi många undergrupper, t ex tehybridrosor / storblommiga rosor, polyantharosor, floribundarosor, grandiflorarosor och engelska rosor. Även miniatyrosorna kan placeras i gruppen rabattrosor eftersom de är lågväxande och kan planteras i rabatter, i alla fall i de södra delarna av Sverige.
De första riktigt storblommiga rosor som dök upp på rosmarknaden var tehybriderna och därför är det många som än idag kallar alla storblommande rosor för tehybrider. Idag är det dock många av de storblommiga som inte alls är tehybrider och det är därför mer lämpligt att kalla gruppen för just storblommiga rosor. Gruppen inkluderar bland annat paramountrosorna och pernetianarosorna.
Hos polyantharosorna sitter blommorna samlade i stora klasar och polyantha betyder just mångblommig på latin. Rosorna är normalt tämligen små och vanligen halvfyllda eller fyllda. De blev oerhört populära när de först kom men idag har de nästan helt konkurrerats ut av floribundarosorna.
Floridbundarosorna togs fram efter polyantharosorna och har precis som dem flerblommiga klasar. Hos floribundarosorna är rosorna vanligen större än hos polyantharosorna. Floridbundarosor går att få tag på i nästan alla förekommande rosfärger.
Grandiflorarosorna är hybrider mellan tehybridrosor och floribundarosor. Den första grandiflorarosen var den kända ”Queen Elizabeth” som introducerades 1954, två år efter att Elizabeth II blivit drottning. Grandiflorarosorna är storblommiga och får inte lika många blommor per klase som floribundarosorna.
Engelska rosor är en kombination av gammaldags buskrosor och moderna rosor. De kallas för engelska eftersom de togs fram av den engelske rosföräldraren David Austin. Många storblommiga rosor är idag helt doftlösa, men de engelska storblommiga rosorna har samma underbara doft som gammaldags rosor. De finns i en lång rad olika blomfärger som inte går att få på gammaldags rosor. Engelska rosor räknas ofta som rabattrosor men de går att använda som rabattrosor om man vill.