Innehåll:
Släkte: Rosa
Familj: Rosaceae, underfamilj Rosoideae
Höjd: Buske 100 – 200 cm, klängrosor kan sträcka sig högre
Bredd: Buske 1,5 meter, marktäckande kan bli bredare
Läge: Full sol, eventuellt halvskugga
Färg: Nästan alla utom riktigt blå, forskning pågående
Många vildrosor har sitt ursprung från de tempererade områdena på det norra halvklotet men har odlats i tusentals år i Egypten, Persien, Indien och Kina. Rosor har så länge man kan minnas haft ett otroligt värde som både läkeväxt och symbol. Som läkeväxt har den länge varit sedd som ett afrodisiakum och rosen har varit en symbol för kärlek och skönhet sedan urminnes tider. Omskriven, omsjungen och avbildad i tusentals målningar och fotografier, rosen har sannerligen varit populär och dess historia är ett kapitel i sig självt. Att den äldsta bevarade dikten om rosor skrevs omkring 600 år f.Kr. säger väl det mesta. Det viktigast för en trädgårdsodlare sammanfattade ändå Shakespeare, om än något ur sin kontext. ”Det vi kallar ros / Skulle ju dofta lika underbart / Vad den än hette.”
Det finns mellan 100 – 150 arter av vildrosor med många, många olika variationer. Kärleken till rosen har gjort att det över tid bildats variationer som klarar även den strängaste kyla eller den torraste sommar, vilken är en bra början eftersom rosor kräver mycket jobb att sköta. Rosor kan antingen växa som rosbuskar, som klängrosor eller som marktäckande rosor. Det finns även mindre varianter av rosbuskar som kallas rabattrosor och ännu mindre som kallas miniatyrrosor. Variationerna delas ofta upp i grupper beroende på hur de växer, vilken färg de har, hur gammal variationen är, hur tåliga de är och när de blommar. Att hitta rätt grupp till sin trädgård kan vara svårt, det lättaste är att fråga då man köper rosen.
Det finns en avgörande regel när det kommer till att plantera rosor och det är att om man har haft rosor på en plats kan man inte plantera nya rosor där på minst ett par år. Eller så kan man förnya jorden genom att använda medel som finns att köpa, plantera dit tagetes under ett par säsonger eller helt enkelt byta ut jorden. Hur man planterar rosor beror lite på vilken grupp de tillhör. Rena rosor som inte förädlats är mycket förlåtande men i slutänden lönar det sig att vara så noggrann som möjligt oavsett vilken grupp rosen än tillhör. De flesta rosor behöver minst 6 timmar sol per dag och stå så att de får gott om luft. Klängrosor som planteras vid en vägg bör planteras 50 – 100 cm ut för att klara sig bra. Gropen där rosen skall planteras bör vara 50x50x50 cm och botten skall täckas med grovt grus och småsten för dräneringens skull. Rosens rötter klarar tål inte stillastående vatten och många trädgårdar har förlorat sina rosor just för att skötaren glömt bort stenen. Barrotade rosor skall planteras på våren eller sent på hösten medan krukodlad ros skall planteras på sommaren, dock inte under de varmaste veckorna. Det finns särskild rosjord att köpa om man inte vill blanda upp egen innehållande vanlig trädgårdsjord, brunnen kogödsel, lite lera och en näve benmjöl. Seriösa rosodlare använder sin egen jordblandning och en del delar med gärna med sig av sina erfarenheter, fråga runt och få tips. När det kommer till planteringsdjup är det åter igen gruppen som avgör. Tåligare rosor kan planteras nära ytan medan andra som inte klarar vinterkylan måste planteras djupare, ännu en gång är det bra att fråga så mycket man kan då man köper rosen. Jorden runt rosen bör packas väl så att det inte uppstår luftfickor som kan vara skadligt för rötterna, när detta är gjort toppar man med lite lösare jord och rosen är på plats. Det finns troligen tusentals entusiaster som slår sig för knäna över hur amatörmässigt denna plantering är, men den fungerar och det är det viktigaste.
Vissa rosor sköter sig själva ganska väl medan andra behöver ständig tillsyn. Remonterande rosor, det vill säga rosor som blommar mer än en gång under samma säsong, bör gödslas under tidig vår och igen runt midsommar medan det räcker med en gång på våren för de engångsblommande. Gödsla med en blandning av färdig naturgödsel och kompost för bästa resultat. Våren och försommaren är den farligaste tiden för rosen eftersom solen värmer upp plantan och får den att börja växa trots att inte tjälen har släppt i marken. Därför bör rosorna täckas med säckväv och vattnas rikligt från det att vårsolen kommer fram tills marken är frostfri, om man har gjort detta ordentligt är man nästan garanterad blommor till sommaren. En gammal tumregel säger att då björken har ”musöron” är det dags att beskära rosen och det är faktiskt viktigt att det sker just då, för tidigt och rosen kan skadas av kylan, för sent och växtperioden hämmas kraftigt. Ännu en gång är det skillnad från grupp till grupp men på det stora hela handlar beskärningen om att hålla rosen ung, frisk och stark. Delar skadade av frost, sjukdom eller annan yttre påverkan plockas bort och eldas upp, lägg inte dessa på komposten. Vidare plockas gamla och svaga grenar bort för att ge rosen så mycket luft och ljus som möjligt. En välansad ros ger ett nästintill magiskt resultat till sommaren. Utöver att rosen är besvärlig att sköta om är den också särskilt mottaglig för sjukdomar, titta till rosen varje dag under växtperioden och agera vid minsta tecken på sjukdom eller insektsinvasion. Upptäcker man det för sent kan skadan redan vara gjord och rosen dör utan att ha gett en enda blomma vilket är en riktig besvikelse.
Det finns flera olika sätta att gå till väga när det kommer till att föröka rosor. Stickling, frö, rotskott, avläggare, ockulering och meristem är alla väl beprövade och fungerande metoder, dock betyder det inte att någon utav dem är självklara och fungerar varje gång. Att föröka genom stickling är en svår konst som innebär att man skär bort årsskotten, vanligen runt mitten av sommaren, och återplanterar dessa i en kruka där de sedan kan få nya rostsystem. Att så rosfrön är en relativt enkelt metod men den kommer sällan ge det resultat man tänkt sig, endast rena arter kommer att likna moderplantan. Om man däremot vill odla fram helt personliga rosor är fröförökning jättebra då resultatet kan variera något enormt från frösådd till frösådd. Att föröka rosor genom rotskott innebär att delar av rosens utbredda rotsystem skärs bort och nyplanteras på annan plats, rotsystemet är rosens hjärta så man bör tänka efter noga innan man börjar karva i det. Med avläggare innebär att en gren från moderplantan läggs i kontakt med jorden så att den kan slå rot på nytt, en relativt enkelt metod som går att göra väldigt lyckad ju mer arbete man lägger in i det. Okulering är en relativt vanlig förökningsmetod som innebär att man från en ros flyttar ett vilande skott, även känt som ett ”öga”, till rothalsen på en annan ros, ingreppet är nästintill kirurgisk så det gäller att ha tungan rätt i mun. Att föröka rosor genom meristem handlar snarare om kloning och sker på laboratorienivå, inget för den vanliga trädgårdsägaren med andra ord. Att föröka en sin egen ros kan vara mycket svårt och som tidigare är det grupperingen som avgör vilken metod som passar bäst för vilken ros. Att föröka rosor är ingenting man skall ge sig på om man inte är väl familjär med den ros man vill föröka och har läst på ordentligt vilken metod som passar bäst och hur man i detalj utför den. En dåligt utförd förökning kan inte bara leda till en massa onödigt jobb utan också en allvarligt skadad moderplanta, så ta det försiktigt.
De allra flesta rosor som planteras i Sverige klarar vintern bra med bara några få förberedelser. Var noga med att välja en ros som är tål din växtzon. Runt kanterna på många rosor behöver man tillföra lite luftig och näringshaltig jord inför vintern, alternativt torr lövkompost. När det på våren är dags att beskära rosen tas denna kupning bort för då har den uppfyllt sitt syfte. Detta gör man helst efter första markfrosten så att näringen inte börjar tas upp i förskott. Då detta är gjort täcker man rosen med granris, dels för att skydda dem mot vinterkylan och fukten men också för att det kommer att utgöra ett tillfälligt solskydd till våren innan det är dags att spänna upp säckväven.